Jenny Wilson

Sitter och lyssnar på Jenny Wilsons nya platta ”Demand the impossible”. Hade aldrig hört talas om henne förrän jag lyssnade på intervjun Kristoffer Triumf gjorde i Värvet. Och, som vanligt med Värvet, blev jag helt tagen, förälskad och såld. Hämtade direkt hem Hardships-albumet från Spotify och det visade sig att jag kände igen minst ett par låtar. Jag är väldigt förtjust i hennes sätt att göra musik, liknar inte något annat jag brukar lyssna på. Och hennes tagning på livet i allmänhet och skapandet i synnerhet är mycket tilltalande. Ikväll visar SVT2 Petra Wrangels dokumentär ”En film om Jenny Wilson”. Se den.

Mediekrönika i HD

Senaste krönikan i HD. Jag får ett bryt på idiotiska tv-serier som jag inte kan låta bli att titta på och förbluffas av rymdens obegriplighet. 

Glasögonen gör skillnaden

Jag har en ny favorit. Martin Donovans karaktär Ezra Stone i den utmärkta serien ”Boss” med Kelsey Grammer i huvudrollen som diabolisk, megalomanisk och galen borgmästare i Chicago. Vid sidan av Mads Mikkelsen, Robin Wright, Alan Rickman och Tilda Swinton är han den snyggaste just nu. Men förutsättningen är att han har på sig de där fula glasögonen som ser ut som $4:95-brillor han plockat upp på någon mack nånstans. Utan dem är han snygg men inte så snygg att han förtjänar en plats bland topp-fem. Jag vet att jag är glasögonfixerad just nu eftersom jag själv tagit steget in i ålderdomen och köpt läsglasögon och hade jag inte varit det är det tveksamt om jag haft samma åsikt gällande Donovan. Min fixering fick mig också att upptäcka att Kitty O’Neill (Kathleen Robertson) använder två olika glasögon, ett par svarta med rätt kraftiga bågar och ett par lite mindre i en ljus, nästan pärlemorskimrande, färg. Snygga båda två.

Någon som inte alls har med det här att göra men som också har snygga brillor är Cecilia Hagen, bara så ni vet. 

Dagens HD

Om vad ett efternamn betyder, eller inte betyder.

The Americans

Kommer inte ihåg var jag läst om den här serien men när jag av en slump såg att den skulle börja på TV8 i torsdags blev jag sådär härligt upprymd utan att egentligen veta varför. Och jag blev verkligen inte besviken. Det var en strålande start på vad som verkar en fantastisk serie. Elizabeth och Philip (Keri Russell från ”Felicity” och Matthew Rhys från ”Brothers & Sisters”) är det perfekta amerikanska paret som lever med två barn i en förort till Washington. Att de egentligen är ryska agenter är det väldigt få som vet. Det är 80-tal, Reagan har precis blivit vald till president i USA och det kalla kriget är kallare än någonsin. Eftersom jag inte hade en aning om vad serien handlade om tog jag för givet att tiden var 2010-tal och blev därför mycket förbryllad över Elizabeths klädsel, hon såg ut som direkt hämtad ur ett avsnitt av ”Fame” men det fick som sagt sin förklaring. Ett antal ganska övertydliga tidsmarkörer gjorde att jag snabbt fattade vad det handlade om och jag längtar redan till nästa avsnitt. 

Kristallen-galan

De har säkert väldigt kul på sin firmafest men så värst rolig tv blir det inte. Någon mer uttråkad publik än den igår på Kristallen-galan, det får man leta efter. När de sista priserna delades ut var det ingen i rummet som lyssnade. Sorlet från halvpackade, rastlösa tv-människor överröstade varenda en som intog scenen för att presentera eller tacka. Programledarna hade inget lätt jobb och stackars André Pops var så obekväm hela tiden att varje replik lät som roliga timmen i en mellanstadieklass. Gina Dirawis totalt chosefria sätt och hennes jag-går-alltid-genom-rutan-egenskap gjorde att hon klarade sig undan men fy tusan så tråkigt det var att titta på. Enda behållningen var Peter Apelgren. 

Bomullstussen & The Crazy Lady

Börjar tro att Britt Ekland inte alls ska vara med i den här säsongen av Svenska Hollywoodfruar. I två hela avsnitt har det inför varje reklaminslag teasats om hennes ankomst men hon kommet aldrig. Och Maria Montazami, Crazy-Persson och Bomullstussen i all ära, Ms Ekland är ju en ikon vars bleka stjärnstatus fortfarande slår de flesta B-kändisars med hästlängder.

Dagens HD

Fick kritik innan jag ens publicerat det här. Min dotter påpekade lite trött att en nörd faktiskt är vem som helst med ett specialintresse. ”Du är ju en bok- och filmnörd till exempel” sa hon och jag tror att hon himlade med ögonen. Den första kommentaren på HD handlar också just om det och utan att ursäkta mig på något sätt vill jag bara säga att jag skrev utifrån perspektivet av hur nörden ofta skildras på film och i tv-serier. Superintelligent inom ett specialområde, helt lost när det gäller kläder och relationer till ”vanliga” människor. Att nörden också för det mesta förknippas med teknik och datorer är givetvis en populistisk tolkning på samma sätt som att Bill & Mark för alltid har förändrat den bilden.

Nytt jobb

Marie Serneholt är ny programledare för ”Bingolotto” och jag kan inte riktigt köpa hennes entusiasm över det. Det känns lite som att det inte riktigt var det karriärsteget hon hoppats på. För även om hon är mer programledare än sångerska…. jag menar, Bingolotto?!

Vem ska bort nedan? Ligger lite närmare tillhands att det är Marie än Thore, tycker jag. 

 

SATC

Den andra Sex and the City-filmen kan mycket möjligt vara det sämsta jag har sett. Den första var hyfsad men inte tillnärmelsevis så bra som själva tv-serien. Jag är inte fanatiskt fan, har inte följt alla säsonger slaviskt, är mer en periodare. Men då och då har jag fortfarande stunder då jag är så avundsjuk på Carrie och hennes liv och lägenhet och jag-sitter-här-i-sängen-och-skriver-krönikor-liv att jag vill sätta mig på första bästa plan till Manhattan. Som om det skulle hjälpa någonting alls.

Efter veckans dos av härliga Fredrik Ekelund i ”Million dollar listing New York” är det dubbelavsnitt av SATC och jag kan inte gå och lägga mig. Sugs in i kvinnornas något surrealistiskt liv och kollar samtidigt billiga flyg över Atlanten.