Philomena

KulturPhilomena_3_1111526dIgår såg jag ”Philomena”, filmen baserad på verkliga händelser om en kvinna som efter femtio år börjar leta efter sonen hon tvingades lämna ifrån sig efter att ha fött honom på ett kloster på Irland. Judy Dench spelar Philomena och Steve Coogan spelar journalisten Martin Sixsmith, regisserar gör Stephen Frears som bland mycket annat också regisserat två av mina favoritfilmer ”The Queen” och ”High fidelity”. Historien är tragisk och fruktansvärd. Unga flickor som blir gravida i 50-talets Irland låses in i kloster där de föder barnet och sen måste jobba i ett antal år för att betala av sin skuld. Barnen adopteras bort (säljs) till företrädesvis amerikanska familjer. Philomena bär sin skamliga hemlighet (skammen är så djupt inpräntad i henne att hon aldrig någonsin blir helt fri från den) i femtio år innan hon bestämmer sig för att det är en ännu större skam att inte berätta om vad som hände. Utan att spoila för mycket av handlingen så kan jag säga att mina tankar hela tiden går till Stephen Frys program om homofobi som precis visats. De människor, oftast män och ofta väldigt religiösa, som han möter och försöker prata med visar upp precis samma oförsonliga hat mot människor som inte valt att leva enligt deras tolkning av valfri helig skrift. Att se syster Hildegard, gammal och nedbruten i kroppen men fortfarande lika skarp och hatisk i sina tankar och uttalande är fruktansvärt och det som gör mig mest nedslagen.

Filmen är bra, Dame Judi Dench är givetvis strålande och jag blev lite kär i Steve Coogan som jag aldrig tidigare sett. Jag vet inte hur mycket de ändrat i förhållande till vad som verkligen hände och jag förstår att det är både dramatiserat och hollywoodiserat (slutet särskilt) men jag har överseende med det eftersom jag inte en enda gång tittar på klockan utan är uppslukad från början till slut.

Filmöverdos

3015371_570_321 odell_filmNär jag är i Stockholm (vilket är ett par gånger om året) är det största nöjet att gå på bio. Helst i någon av de riktigt stora salongerna (kanske Saga på Kungsgatan med över 500 platser) och givetvis mitt på dagen bara för att understryka det lättjefulla och snudd på nonchalanta det innebär att vara helt själv i en storstad utan några som helst krav eller måsten. Kvällen innan jag åkte upp den här gången, såg jag ”Återträffen” på fina Scala bio här hemma och det gjorde att det blev fyra filmer på lika många dagar. I Stockholm klämde jag ”Hotell”, ”Mig äger ingen” och ”Hungergames – Catching Fire”. Jag skulle gärna vilja hitta en gemensam nämnare, en röd tråd (för det finns, det är jag övertygad om) men det är lite för avancerat för mig just nu. Jag tänker mest på hur extremt lik Rachel Mohlin Sara Persson (Sara i ”Återträffen”) är, jag tror nästan att det är hon tills T mycket riktigt påpekar att Rachel är MYCKET äldre. Det tänker jag på och sen tänker jag på hur extremt snygg Jennifer Lawrence är som Katniss Everdeen och hur coolt namnet Prim är. Och sen att Alicia Vikanders rollfigur Erika i ”Hotell” är den snyggast klädda filmmänniska jag sett sen Robin Wright i ”House of Cards” (Netflix-versionen).

Den enda filmen jag inte tänker så mycket på, inte ens när jag ser den, är ”Mig äger ingen”. Den är för lång och den griper inte tag trots att både Ping Mon H Wallén (Lisa som liten) och Mikael Persbrandt (pappa Hasse) går strålande rollprestationer. Men boken är SÅ mycket bättre och jag blir helt enkelt inte fångad av filmen. Mina två biokompisar gråter lite försiktigt när eftertexterna rullar fram, själv är jag helt oberörd.

Den röda tråden förresten, trasiga människor, förtryck, terapi och övervinnande av svårigheter.

Mer om Gravity

Jag gillade som sagt filmen med Sandra Bullock och George Clooney men VARFÖR envisas amerikanarna (!) med att slänga in screwball-kommentarer i nästan varenda film. Jag vet att det inte handlar om trovärdighet, för där faller filmen på så många ställen, det bryr jag mig inte om, men jag retar mig på det, på att manusförfattare och regissör PROMPT vill trycka in lite kärleksfullt gnabb och sexuell laddning mellan huvudpersonerna. I rymden. När de båda håller på att dö.

Och har verkligen astronauter inget annat under rymddräkten än tajt linne och trosor?

Gravity – 3

En film som utspelar sig i rymden med nästan bara en skådespelare, det låter inte som en amerikansk storfilm, men det är det. ”Gravity” med Sandra Bullock och George Clooney (han är med i nästan halva filmen) en vacker rymdfilm som måste vara alldeles magisk att se i en Imax-biograf. Vi såg den inte ens i 3D och det var ändå så man tappade andan emellanåt. Bullock och Clooney är austronauter som ska fixa nåt på en av alla satelliter som finns i rymden och när det flyter runt därute och chit-chattar sådär härligt som bara välutbildade nordamerikaner i filmer kan göra så får de besked att nåt har krockat med nåt annat och exploderat och livsfarligt rymdskrot nu är på väg rakt mod dem med en hastighet av ca 32.000 km/h. Inte mycket tid att fixa felet, komma in i rymdkapseln och get the hell outta there.

VARNING, SPOILER.

Men sen går det som det går, skrotet kommer och Clooney (och ytterligare en) försvinner och dör och Bullock är själv kvar i rymden. Hon måste ta sig till en obemannand satellit/rymdstation (kan inte korrekt terminologi) för att försöka ta sig ner på jorden igen. Det är vad filmen handlar om och trots min väldigt raljanta ton så gillar jag den. Jag tycker om att man vågar satsa mycket pengar på en film med så få skådespelare som utspelar sig på en enda plats. För visst är väl rymden oändlig och det är vackert så man smäller av men några större variationer i scenografin förekommer inte. De här parametrarna är alltså sällsynta och jag tar tacksamt emot dem och anser att det gott och väl räcker att ha två världskändisar i huvudrollen, men BEHÖVER inte fläska på med stråkar och Independence Day-tal till en dotter som dog när hon var fyra år. Alla känslomässiga spjäll öppnar på fullt blås och det är så väldigt nära att allt tippar över i pekoral. Synd på en så bra idé. Gravity får 3 poäng av mig.

gravity-poster02

Jenny Wilson

Sitter och lyssnar på Jenny Wilsons nya platta ”Demand the impossible”. Hade aldrig hört talas om henne förrän jag lyssnade på intervjun Kristoffer Triumf gjorde i Värvet. Och, som vanligt med Värvet, blev jag helt tagen, förälskad och såld. Hämtade direkt hem Hardships-albumet från Spotify och det visade sig att jag kände igen minst ett par låtar. Jag är väldigt förtjust i hennes sätt att göra musik, liknar inte något annat jag brukar lyssna på. Och hennes tagning på livet i allmänhet och skapandet i synnerhet är mycket tilltalande. Ikväll visar SVT2 Petra Wrangels dokumentär ”En film om Jenny Wilson”. Se den.

VARVET-93-JENNY-WILSON